Årets kräftfiske var nära att inte bli av. Att hitta två dagar i augusti då alla åtta kräftfiskare var lediga samtidigt var näst intill omöjligt, särskilt som jag och sambon ju bor drygt 50 mil från kräftsjön och händelsernas centrum (i alla fall i det här hänseendet). Till slut löste det sig och det blev en härlig helg med bra väder och god fiskelycka.

I år var det tajt med tid och vi hann inte lägga nät för att få sutare att använda som bete (vilket vi gjorde förra året då vi fick nästan 200 kräftor). Istället agnade vi burarna med sill, köpt i fiskaffären, och även om det kändes lite trist så visade det sig att kräftorna inte gör någon större skillnad på fisk och fisk. I alla fall inte på sutare och sill.

Peka med musen över bilderna för en kort beskrivning.

I år hade vi bete till 50 burar. 30 stycken av den äldre sorten och 20 stycken nya burar i plast som är bra mycket enklare att hantera. Vi agnade på burarna på gårdsplanen hemma hos min moster (vid mammas och hennes syskons föräldrahem) och gick sedan ner till sjön med skottkärran fullastad med burar. Precis som tidigare år rodde vi ut i två båtar. Uppdelningen mellan båtarna är omöjlig att ändra på och att jag skulle byta båt är ungefär lika troligt som att Zlatan ska stå i mål i nästa landskamp.

Den där jackan jag har på mig på bilden är numera lika viktig som själva kräftfisket. Utan jackan, inget fiske (om det inte är så varmt att jacka inte behövs). På sätt och vis är det härligt med den här helgen, för man får klä sig i precis hur hemska kläder som helst. Gamla byxor med målarfärg på, en jacka från början av 90-talet och outfiten är komplett.

Jag, Magnus, lillebror Andreas och hans sambo Emma satte våra burar på en timme ungefär. Mamma, pappa, lillasyster Anna och hennes pojkvän Tomas behövde lite extra tid; mest p g a att någon hade trasslat ihop deras flöten. Under tiden vi väntade på det andra gänget slogs vi mot myggen och påbörjade kokandet av korvarna en liten bit från bryggan. Bullens korv är ett måste och den smakar så oerhört mycket godare vid sjön än någon annanstans. En av mina och syskonens kusiner anslöt och hade varit gullig och plockat kantareller till mig.

När vi ätit upp korvarna och satt hemma hos min moster och provsmakade kräftor som tagits upp tidigare i veckan blev Magnus och Andreas otåliga och gick ner till sjön för att se om några kräftor redan tagit sig in i burarna. Förra året plockade vi upp drygt 50 kräftor redan på kvällen, men i år kom killarna bara tillbaka med fem stycken. Det kändes lite så där…

Att gå upp klockan fem på morgonen för att åka till kräftsjön är inte riktigt min specialgren, men jag kom upp. På väg till sjön låg dimman som en sträng över fälten och lugnet var nästan magiskt. Det var tyst, tyst och det kändes som om kontrasterna till vardagslivet i Stockholms innerstad aldrig någonsin kan bli större. Det här är min barndom och min familj i ett nötskal. Varje år tänker jag mycket på vilken ynnest det är att ha de här möjligheten. Och på hur mycket mormor och morfar skulle skratta åt oss när vi dividerar om var vi ska sätta burarna, vilket bete vi ska o s v, för de skulle helt säkert ha sagt: “Ungar, ni är inte kloka!”

När klockan var strax efter sju hade vi vittjat alla burar och fått totalt 114 kräftor. Inte riktigt som förra året, men så pass många att vi kunde äta så många vi orkade senare på dagen.

Efter att burarna är upplockade återstår att fälla upp dem och stapla dem på stenmuren så att de får torka. Det gäller att förbereda för nästa fiskargäng!

Några bonusbilder från mosters växthus och trädgård.

Och till slut står kräftorna på bordet; det röda guldet! I år skulle vi åka hem till Stockholm samma dag som kräftorna togs upp och vi hann inte med något avancerat kräft-ätar-arrangemang. Det viktigaste är ändå att fiska och sedan få smaka kräftorna, de ev. tillbehören kommer långt ner i prioriteringsordningen.

Några nymodigheter när det gäller kräftkokning är inte min grej, så det är fortfarande mormor Sveas kräftlag som hänger med.

Jag har skrivit om kräftfisket i Karlskrona två gånger tidigare; 2005 och 2006. Och som ni ser är det ingen enkel match att variera texterna…