I brist på gemensamma matlagningskvällar här i matbloggen så lyckades vi i varje fall komma iväg på bio för att se Kärlek på menyn:

Kate är framgångsrik kock på Manhattan och som har en dominant och perfektionistisk personlighet inte helt olik Bre i Desperate Housewifes. Tidigt i filmen får hon hastigt och oväntat ta hand om sin nioåriga systerdotter Zoe på heltid efter att hennes syster omkommit i en trafikolycka. Relationen som byggs upp mellan Kate och Zoe, och Kates konflikter med den lätt bohemiska souschefen Nick blir två trådar som följs åt genom filmen.

Det är en hel del mat som passerar kameralinsen och köksfranskan viner i luften. Jag läste i någon av morgontidningarna att man lagt mycket energi på att hitta snygga maträtter som gör sig bra på bild. Därför ses både röda humrar och vackra bakverk i närbild – och när den dyra tryffeln av misstag åker i sophinken så hörs ett hisnande sus i biosalongen.

I början av filmen kände jag mig osäker om manuset skulle hålla. Kanske för att jag inte visste åt vilket håll det skulle gå: skulle det bli ett sorgligt drama eller en romantisk feelgoodhistoria? Personligen tycker jag att det är jobbigt med tvära kast där man ena stunden sitter och gråter över barnet som sörjer sin mor för att sedan skratta åt någon som eldar upp kockrocken med brulebrännaren, men ok, överlag så funkar det. Blir man generad över scener där man jagar varandra med kuddar så att dunfjädrarna flyger eller när vuxna människor matar varandra med mat, ja då kanske man ska undvika denna film.

Jag ger filmen betyget 3,5 av 5 möjliga. Det är en typisk film som kommer att visas på långflyg, man kan hålla koll på handlingen utan att anstränga sig allt för mycket. Och hyr ni den senare som dvd så rekommenderar jag att ni serverar en kvällsmeny med pilgrimsmusslor med saffranssås som förrätt, en blodig biff som varmrätt och en tiramisu som efterätt!