Precis som i andra kuststäder var det övervägande fiskrätter på menyerna i Viareggio. På flera restauranger fanns det inte ens något köttalternativ, vilket kändes lite udda, men eftersom vi gärna äter fisk båda två passade det oss alldeles utmärkt.

Det är svårt att inte falla i turistfällan. Allra helst ville vi hitta de småkrogar där lokalbefolkningen hängde. Enklast var att kvällen innan gå och kika in genom restaurangfönstren för att se vilka ställen som verkade mest populära. Dagtid, när restaurangerna inte är öppna, är det ju inte så lätt att avgöra vad som verkar bra. Och vill man inte sitta ensam i restaurangen är det ingen idé att ge sig ut förrän framåt halv nio-tiden.

På fiskrestaurangen Tito del Molo (Viale Margherita 1 – karta finns här) åt vi pasta med skaldjur. Inga krusiduller och bra råvaror!

Vi hittade till restaurangen La Chiesina (Via Leonardo da Vinci 84 – karta finns här) en kväll utan att egentligen veta vart vi var på väg. Vilket lyckokast! Ganska många gäster, trots att vi var ute “turisttidigt”, och en blandning mellan turister och italienare. Inte förrän vi satt vid bordet och tittade oss omkring insåg vi att vi satt i en gammal ombyggd kyrka (och det borde vi ju ha förstått långt tidigare eftersom “la chiesina” betyder “den lilla kyrkan” om jag inte är alldeles ute och cyklar). Lite udda, men mysigt. På menyn fanns många pizzor, men även en hel del pastarätter. Jag åt en god gnocchi med scampi, men allra godast var Magnus risotto med skaldjur. Alldeles fantastisk och den kvalar lätt in på topp-tre-listan. Den fastnade dock inte på bild.

En pannacotta med hallonsås på La Chiesina. Lite för kall och okrämig för min smak och jag har ätit godare hemma i Stockholm (allra bäst är den på italienaren Döden i grytan). När jag började fila på det här inlägget insåg jag att det var just La Chiesina som läsaren Aida tipsade om i mitt inlägg inför resan. Kul!

Ingen Italien-vistelse utan en antipasto med bresaola och parmesan. Sista kvällen åt jag en galet god variant på La Locanda di Flory (Via Verdi Giuseppe 111 – karta finns här). I det här valet av restaurang lyckades vi faktiskt oväntat bra. Lokalen var inredd som ett vardagsrum med bokhyllor,  prydnadssaker, en hel del tavlor på väggarna och en tv i ett hörn. En familj satt samlad runt ett långt bord; någon pratade i telefon, flera pratade livligt med hela kroppen och en äldre kvinna styrde och ställde. Efter ett tag satte sig även servitrisen och åt tillsammans med sällskapet. Det var avkopplat och inte det minsta tillrättalagt. Här trivdes vi!

På en liten pizzeria (som jag tyvärr inte minns namnet på) precis utanför ingången till torget i Lucca åt jag en väldigt god risotto med Karl Johansvamp. Det är ofta de enkla rätterna som vinner. Även i Italien.

Glassen då? God, så klart! Mitt ultimata smaktest är citron och pistage och ganska snart kan jag avgöra om glassen håller måttet eller ej. Det gjorde den på Gelateria Prati (Viale Regina Margherita 44 – karta finns här). Än så länge leder dock glassen på Café Renaissance i San Remo tillsammans med den himmelska smultronglassen på Alberto Pica i Rom.

Fler inlägg om Viareggio:

• Viareggio – med läsarnas tips
• Italiensk mat – mer än bara pizza
• Grönsaker i Toscana
• Semester i Viareggio – med mina bilder och tips