Bra saker med min man är att vi varvar tämligen rättvist på matlagandet här hemma. Extra mycket har landat på hans axlar denna vinter eftersom jag tycker att det är rätt trist att laga mat när jag kämpar mig igenom en graviditet på nytt. Utan honom skulle vi knappt ha middag på bordet förrän förlossningen är över är jag rädd för.

Så vad händer i köket här hemma?  Ni som har koll på mitt twitter vet att maken bland annat svängde ihop en fantastisk blodpudding häromveckan med bacon och russin. Det twittrades även om ett par dagars antiklimax med en oxkind som slutade lätt bränd på en toast. Fredagsmiddagen förra veckan som jag tänkte blogga om nu började inledningsvis med grisknorrar.

Lika mycket som maken var exalterad över projektet så kände jag väl  mig  mest en smula kallsvettig över att prova och att den kroniska halsbrännan närapå passerade hårfästet.  Men kanske än mer otippat var att våra barn faktiskt högg in utan några som helst problem på de ugnsrostade grisknorrarna. “Ska du inte ha din mamma”, undrade de förväntansfullt när det helt plötsligt bara vara jag kvar som inte provat om det gick att äta. Ha! Där fick jag för att man alltid säger till barnen att man kan smaka på allt!

För så där jätteimponerad var jag inte. Så det slutade med att barnen knep min grisknorr också.  Fett knaprigt fläskkött på en pinne verkade nämligen helt ok för dem. När jag frågade dem hur det smakade, så sa 5-åringen eftertänksamt, “ungefär som kyckling…”. Ja det var väl inte mer märkvärdigt än så tyckte hon. Men nja, handen på hjärtat, grisknorrar är inget jag lär få cravings för i fortsättningen.

Är du sugen på att prova på grisknorrar så är det ett ganska okomplicerat projekt. En liten låda med knorrar kostar inte många kronor. Skinnet skalas av innan de kokas mjuka och därefter rostas knapriga i ugnen.

Samma kväll var det även premiär för kalvbräss här hemma. Sällan syns den på hyllan i mataffären, men denna liksom grisknorrarna ovan fanns på vårt Citygross som faktiskt nu och då bjuder på udda styckningsdelar i charken.

Kalvbrässen är verkligen ingen snygg sak innan den åker i stekpannan, så jag besparar er foto på det, men efteråt liknar den mer en oskyldigt panerad fläskköttsbit. Åtminstone ville jag inte tänka där och då att det egentligen var en bit körtel.

Konsistensen är ju en svulstig historia. Den påminner lite om den överdrivna fettranden som brukar vara på de gigantiska  fläskkotletter vi fått ibland från vår godhjärtade leverantör som haft frigående grisar. Men den är mer, ja jag vet inte hur den ska beskrivas som, eeeh, bräss antar jag. För den liknar inte något annat som vi haft i stekpannan här  hemma.

Kvällens kalvbräss var lätt kryddad med curry och serverades med svampragu på fina champinjoner från Årstiderna samt toppat med lättkokta morötter i citrondressing.

Jag kan absolut tänka mig att äta kalvbräss igen vilket får ses som en gott betyg med tanke på hur picky jag är som höggravid. Det är en annorlunda bekantskap helt klart om man inte räds den utmanande konsistensen. Dock kanske i en blygsammare portion än på bilden ovan. I mindre bitar, förslagsvis i en förätt, för den är en mäktig historia. Och så mycket hellre med ett glas vitt vin av den skarpare sorten än med de alkoholfria ölen som jag håller mig till just nu. En matblogg som ofta återkommer till kalvbräss är eminenta Silverkocken –  sök och läs hos honom för mer receptideer!

Efterätt på denna middag?  Först gick jag ut i köket och halsade Gaviscon för att häva den värsta halsbrännan. Sen rundade vi av med glass. Typ Gräddkola från SIA-glass. Jag hade fått mer än tillräckligt av smakprovokationer denna kväll och behövde landa i något tämligen okomplicerat som avslut på denna middag.  Men kul ändå att prova något annat på middagstallriken. Tack bästa maken!