I mitten på oktober åkte Magnus och jag till Paris för en långhelg. Vi hade en väldig tur med vädret; temperaturen låg runt 20 grader och himlen var klarblå alla dagar utom en. Att vi kunde sitta på uteserveringar och äta lunch och tidig middag var en härlig bonus som vi inte hade räknat med. Enda smolket i glädjebägararen var att jag drog på mig en mastodontförkylning strax innan vi åkte och inte riktigt orkade flänga runt i ett knasigt turisttempo. Ännu mindre hade jag ork för att åka kors och tvärs över stan för att leta efter den perfekta restaurangen på kvällarna. Trots det har jag ändå några smultronställen att dela med mig av.

På Le pain quotidien (5, Rue Des Petits Champs – metro: Palais Royal/Musée du Louvre) åt vi en god lunch. Jag valde en grillad macka med grönsaker och getost och M en quiche lorraine. Mysigt ställe och väldigt bra service. Om du, precis som jag, behöver hjälp med uttalet och översättningen av “Le pain quotidien” finns det här.

På Champs-Élysées alldeles i närheten av Triumfbågen

Caféliv i närheten av Notre-Dame

Ett besök i Montmartre var så klart ett måste. Efter att ha varit inne i Sacré Coeur och kikat på Moulin Rouge, åt vi lunch på Café des 2 Moulins (15 Rue Lepic – metro: Abbesses/Blanche). Uteserveringen var knökfull, men vi fick ett bord längs med husväggen där solen värmde gott (och jag hade god lust att ta med mig åtminstone en snygg Tolix-stol från uteserveringen hem).  Maten var inte alls märkvärdig (den fastnade inte ens på bild) och personalen var stressad och sprang som skållade troll mellan borden, men atmosfären var verkligen härlig. När jag började skriva på det här inlägget och googlade på caféet förstod jag att det var på just det här caféet som Amélie i filmen “Amélie från Montmartre” jobbade. Inte undra på att det nästan var slagsmål om borden.

På Rue Lepic i Montmartre (ungefär mittemot Café des 2 moulins) fanns en fruktaffär med försäljning på trottoaren. Och eftersom jag har en särskilt frukt-, bär- och grönsaksradar sniffade jag upp försäljningsståndet på två röda.

Ett av tipsen vi fick i inlägget jag publicerade innan resan var Café Chez Jeannette (47 Rue du Faubourg Saint-Denis – metro: Château d´Eau); en avslappnad bistro med gammal originalinredning från 50-talet. På bardisken stod en gammal bergsprängare och volymen var ganska hög. Jag kan tänka mig att det här är det perfekta stället att träffas på för ett glas vin, hänga lite och kanske inte minst för att träffa andra stammisar. Den här kvällen fick systemkameran stanna kvar och vila på hotellet, därav den ovanligt dåliga bildkvalitén. 

Magnus och jag beställde in var sin ost- och charkuteritallrik som smakade riktigt gott. Vi blev så mätta att det i princip bara var att vika in huvudet och rulla tillbaka till hotellet.

Inför resan hade jag en lista med några shopping-måsten. Maille, som jag läst om hos Matrepubliken, var ett av dem. I senapstillverkarens butik (6 place de la Madeleine – metro: Madeleine) finns miljarders med senapssorter, majonnäs , vinäger och olja. Att köpa styckvis eller i fina presentboxar. Jag botaniserade och funderade. Till slut kom jag ut med 14 senapsburkar i varierande storlek och med olika smaksättningar (till mitt försvar måste jag säga att jag gav bort nästan hälften till svärmor).

Väldigt många senapssorter, som sagt…

För te-älskaren Helena låg ett besök i någon av Kusmis butiker högt upp på önskelistan. Vi tog oss till butiken i närheten av Place Vendôme (25, rue Danielle Casanova – metro: Opéra/Pyramides) och det var som att öppna dörren till tehimmelriket.

Kusmi-te i långa, långa rader; i vanliga tepåsar, i Kusmis typiska plåtburkar och i stora “krus”. Jag hade stora svårigheter att välja vilka sorter jag skulle köpa med mig hem. Priset var lite lägre än hos återförsäljarna hemma i Stockholm (ca €12 för 125 g), men ingen jättestor skillnad.   

Till slut valde jag en burk earl grey och en burk Anastasia. Jag flippade verkligen ur och valde helt crazy tesorter. Eller inte. 😉 Är man en earl grey-tjej, så är man.

Sist men inte minst, den omtalade butiken Ladurée. Det var verkligen en upplevelse att komma in i lokalen och se sig omkring. Att fota var tyvärr inte att tänka på (personalen såg en aning bister och bestämd ut), men jag tog i alla fall ett par bilder på fasaden.

1862 öppnade det första Ladurée-konditoriet (16-18 Rue Royal –  metro: Concorde/Madeleine) och det är mest känt för sina macarons; de små, krispiga kakorna med mjuk och len fyllning som ser ut som färgglada juveler. Dumt nog (?) hade varken Magnus eller jag smakat macarons innan vi åkte till Paris och efter att ha ätit de allra godaste macararons som finns, är det svårt att nöja sig med kopior. Vi har köpt macarons hemma i Stockholm efter att vi kom hem, men nej… de smakar inte alls lika bra här. Nu står vårt hopp till de vänner som reser till Paris (eller någon av de städer där det finns filialer, t ex London och Milano) framöver.

Allra godast var de macarons med smak av svarta vinbär, pistage, hallon och lakrits (!). Förtrollande goda!

I Lars Wallins avsnitt av programmet “Min stad” (som visas i Nyhetsmorgon ) guidar han tittarna till sina favoritplatser i Paris. 4.20 minuter in i programmet är han i Ladurées butik och botaniserar bland fina macarons. Programmet är verkligen sevärt och du hitttar det här.

Grönt äpple, citron, svarta vinbär, lakrits, hallon och pistage

Sista dagens shoppingkassar

Jag summerar Paris så här:

• Härlig atmosfär
• Krångligt att sätta sig in i metro-systemet (mycket, mycket större än i Stockholm)
• Bra shopping (så klart!)
• Enormt snygga människor. Jag promenerade omkring i gympaskor och smälte liksom inte riktigt in i gatubilden.
• De franska männen har verkligen randiga tröjor, basker och en röd halsduk. I alla fall några av dem.
• Det gick att göra sig förstådd på engelska. Mina förutfattade meningar kom på skam. Och det var ju bra!