Efter Polignano a Mare rullade vi vidare till Lecce. Det här är en betydligt större stad än de stopp vi hunnit ha tidigare på resan. Åter igen möttes vi av vacker arkitektur och ljuvliga gränder. Jag tror faktiskt vi knep det charmigaste boendet i hela stan!
Vi hyrde rum hos relativt nyöppnade B&B La Casa di Alessio. Daniele och hans fru har haft öppet sen i maj efter omsorgsfull renovering och har tre rum att hyra ut. Läget är alldeles vid myllrande amalfiteatern och trots att vårt rum låg mot gatan var det väldigt tyst. Även här somnade vi ovaggade.
Här bjöds vi på den vackraste frukosten under hela resan (inga bilder tyvärr) och bakverken vi bjöds på var otroliga. Det var de bästa på hela veckan! För att vara ett B&B kändes det här väldigt lyxigt, det fanns många små medvetna detaljer. Allt från handbroderade servetter till att Treåringen bjöds på ett eget lite kakfat med hästformade citronkakor. Hembakade såklart!
Daniele fick snabbt koll på våra matreferenser och tjatade till sig ett bord på foodie-haket Le Zie åt oss. Här är det nämligen oftast fullbokat. Restaurangen liknar mer en lägenhet och du måste ringa på ute på gatan för att komma in. Väl inne liknar det mer ett vardagsrum där vi serverades italiensk husman med lokal anknytning. Ett flertal intressanta vegoalternativ finns på menyn. Om du inte vill äta hästkött.
Men det var ju det här med alla mat-och-sov-klockor. Vi fick vårt bord till klockan åtta. Fem minuter senare sov treåringen i mitt knä. Hon missade hela middagen och även gelaton på vägen hem. Fast det kan ju hända en vanlig kväll hemma också.
Vi började med en omgång antipasti. Här bjöds vi på fem olika vegetariska alternativ. Otroligt fräscht. Bland annat flera bönrätter. Den grillade paprikan slogs vi om och det friterade brödet var löjligt gott. Varmrätterna var lite väl saltade tycker jag men när vi ser tillbaka på denna kväll var det verkligen bra. Återigen fanns det ingen plats för efterrätt eftersom vi ätit för mycket igen. Jag hade ju åkt till Italien för att äta min godaste efterätt men vid det här laget började jag misströsta om jag skulle orka en endaste!
Det är par medelålders systrar som driver sympatiska La Zie sedan ett par decennium (!) tillbaka. Ordentligt omskrivna är de och väggarna svämmar över av tidningsklipp och recensioner. Det var värt att äta här tycker jag även om intrycken av rätterna varierade. Miljömässigt är det skön hemmakänsla. Maten känns mer hemlagad än restaurangmat och det är flera rätter vi vill kopiera hemma. Bland annat makens lyckade varmrätt med musslor och potatis.
Precis som jag skrev i ett annat tillägg. Det här dygnet gör jag gärna om. Både med att bo hos Daniele och med att äta oss trötta hos systrarna hos Le Zie!
