Idag är det Internationella Celliakidagen. Jag tror den går ganska obemärkt förbi i media så jag tänkte skriva några rader.
En av våra tjejer fick diagnosen celiaki för ett par veckor sedan. När vi hade tömt skafferiet konstaterade vi att hälften av ingredienserna innehöll gluten. Det är så mycket mer än bara mjöl. Vi har gått över halva stan för att köpa nybakt bröd på bovetemjöl. Som smakar så där. Bakat pizza på glutenfri deg. Som smakar så där. Haft förväntningar på glutenfria croissanter. Som visade sig vara en tung puck utan frasighet. För även om det finns en hel del glutenfritt i butik så är allt inte gott. Men visst har vi hittat bra bra substitut också. Vi provar oss fram just nu och jag lovar att tipsa om det vi gillar.
Nej det går inte över. Det är inte en allergi. Det är inte att man bara är lite känslig. Inte ens trendigt – något som vi får höra ganska ofta. Det är en inflammerad tunntarm i uppror. Celiaki är en autoimmun sjukdom med ökad risk för fler kroniska sjukdomar. Det är att ha en ilsken mage som inte vill veta av kanelbullar, yorkshire puddings och söndagsvåfflor. Goda saker för andra men som leder till att man ligger dubbelvikt av smärta och inte kan sova om man har en intolerans för gluten.
Det handlar om att kompromissa. Om att man får bita ihop när alla älskar skolans lasagne och man själv sitter med en tallrik fulkorv och klistrig rismjölsbaserad pasta. Att man får hålla god min om det bara finns ett enda alternativ att äta på en restaurang. Sedan finns så klart härliga uteställen som har fint utbud. Vi lär oss allt eftersom.
Förvånansvärt många säger ”jo men lite gluten gör väl inget” när vi gör allt vi kan för att tunntarmens slemhinna ska få läka i lugn och ro. Det tar nämligen tid att återhämta sig. Kanske upp till ett år efter att man har börjat med strikt diet. ”Lite gluten” kanske innebär att man får hoppa över träningen den dagen eller stannar hemma från någon annan efterlängtad aktivitet.
Och kanske den mest tröttsamma kommentaren just nu är ”vilken tur att hon tycker om så mycket mat”. Just nu vet jag inte varför vi ska förringa hennes sorg. För det är en sorg att inte kunna äta vad man vill. Mat är så socialt och att inte vara inkluderad i sammanhanget tär en del. Att gå in på ett cafe och mötas av en stor suck när man frågar efter glutenfritt. Att känna att man är den ”krångliga” gästen fast man inte kan rå för det. Att få höra att det var värre förr, kanske inte tröstar så mycket.
Bästa tipset på glutenfri fika – Mr Cake gör så fantastiskt fina kreationer och
hade fem olika alternativ att välja på när vi var där sist ♥
