En sak som var på vår  ”måste-lista” den här gången i Bude var att äta middag på Temple. Förra året hann vi fika här (ja jag vet, bilderna från förra sommarens alla inlägg har försvunnit, ska kika mer vid tillfälle, när panik och ångest har lagt sig). Häpnades då av deras meny i övrigt och hade därför middagsbokningen redo en månad i förväg. Överlag skulle jag nog säga om Bude sommartid att man behöver boka alla middagar i förväg för att slippa handla middag på Sainsburys.Den här sommaren har Temple en ganska strikt middagsmeny. 25 pund/person för en tvårättersmey. Man delar på förrätterna. Väljer egen varmrätt men delar även på tillbehöret till. Sedan tillkommer efterrätter. Hade lite huvudvärk innan hur det skulle bli med barnportioner men det löste sig smidigt. När notan kom hade vi betalat för tre menyer. Vi var inte heller den enda barnfamiljen som rullade in här klockan sex. Snarare var vi nog fyra sällskap med barn vid den här sittningen. Även enkelt att få hela menyn glutenfri.

Husets kaxiga röda naturvin lägger jag gärna på minnet.

Denna hummus med butternutpumpa är fin! Ja brödet har gluten så det fick bli krispiga salladsblad som glutenfritt att dippa upp röran med.

Och den här serveringen med hyvlad kålrabbi och deras tweak på tzatziki lämnade inga smulor.

Tredje förrätten kanske bleknade lite jämfört med de andra två, men är fortfarande god. En vegansk liten taco med svamp och rökt creme fraiche.

Sedan över till varmrättens tillbehör. Enkelt och rustikt. Bara bra grejer liksom.

Ingen är förvånad över att maken valde deras lågtempade fläsksida. Minns inte att någon fick smaka, haha.

Äldsta barnen provade kvällens fisk. Med rökt vitlökssmör. Fantastiskt god.

Jag delade deras citronkyckling med de yngre barnen. Generös portion, ämnad egentligen för två. Himla genomtänkt menyn med varmrätter ändå där tillbehören passade oavsett  kött, fisk eller kyckling.

Och det fanns plats för efterrätt. DETTA är sommarens bästa efterrätt. Genidraget att dels krossa sesamfrökakor över chokladmoussen. Men också att gömma en liten saltkaramelldutt i botten. Var totalt omotiverad att dela med mig. Något att härma här hemma tänker jag.

Å andra sidan var maken helt opepp att dela med sig av den magnifika cheesecaken. Så allt snack om att menyn var ”ideal for sharing” fattar jag inte riktigt i efterhand.

Den här middagen var verkligen något utöver det vanligt. Lite som en crossover av Ottolenghi och Matbaren. Om det inte hade vart för att menyn var samma hela veckan hade vi nog hunnit med ett besök till. Oavsett, så blir det nytt besök nästa gång vi är i Bude.