Dirty Bones i London

Inför att Magnus och jag skulle åka till London i november förra året för att fira vår 20-årsdag, surfade jag febrilt efter bra restauranger. Det var som att leta efter en väl gömd nål i en jättestor höstack – utan metalldetektor. Vilket sjukt stort utbud av restauranger det finns i den där staden! Och var börjar man leta? Det kändes som mission impossible att hitta ett bra ställe med en skön atmosfär (ingen stram stjärnkrog, alltså) trots att jag hade hela internet till mitt förfogande. Hur gjorde man ens innan det fanns bloggar, sociala medier och sajter som betygsatte restauranger i olika kategorier? Förlitade sig på krogguider med några år på nacken, gissar jag.

Första kvällen åt vi på en förstklassig restaurang ca en timmes tågresa från London – i.e. hemma hos Elin! Kvällen efter stod ett bokat bord på Dirty Bones i Soho och väntade på oss. Det visade sig att restaurangen bara låg något kvarter från vårt hotell, vilket var en trevlig bonus.

Dirty Bones har ett New York-influerat koncept med en avslappnad och lite stimmig atmosfär. På sin sajt skriver Dirty Bones’ crew:

”Our playlist is straight-up old-school, filled with classic hip-hop, funk and soul. We set the scene for people to kick back, let loose and enjoy good times together.”

Det var ett perfekt ställe för oss den kvällen. Inget pretentiöst, utan bara god mat och härligt häng.

Jag valde en ”fried chicken tacos” och fick tacos med friterad och krispig kyckling, en smakrik sås, sallad och fetaost. Magnus åt en burgare toppad med mac & cheese. Extra allt, alltså.

Dirty Bones finns på fem olika platser i London och jag kan definitivt tänka mig fler besök framöver.

Afternoon tea på orangeriet vid Kensington Palace

Det är ofrånkomligt ändå att London är förknippat med klassisk afternoon tea. Jag har nämnt Wolseley tidigare. Här minns jag inte ens vart vi var. Nu hade jag lovat min bror att gå loss på afternoon tea för att avsluta hans vistelse när han var här förra veckan.

Vi testade upplägget hos orangeriet vid Kensington Palace. Det här är förhållandevis prisvärt (35 pund) jämfört med de välkända instutitionerna som kostar betydligt mer. Ett stort plus tycker jag är den sympastiska promenaden genom Hyde Park på vägen dit. Vi gick från John Lewis på Oxford Street på en trekvart ungefär.

Det här är superklassiskt upplägg. Fyra varianter av små smörgåsar med lax, äggröra osv. Fina scones med clotted cram och sylt. Lite bakverk. Valfritt te på kanna. Går även att beställa in ett glas brittiskt (!) bubbel till om man vill. Lättsam miljö som jag vågar säga är barnvänlig. En hel del turister så klart som har hittat detta trevliga guldkorn.

En skum grej ändå. Kolla på översta tallriken. Det finns bara en brownie. På mellantallriken till höger så ser man kletet som skulle vart på den andra brownien. Vart tog den vägen? Tappades den på vägen ut från köket? Vem halkade på den? Som inte undrade vart den egentligen hörde hemma? Iddes inte fråga vart den försvann på vägen från köket eftersom jag ändå inte skulle orka äta tre magnifika bakverk.

Brunch på Duck & Waffle

Duck & Waffle är Londons högst belägna restaurant på 40 våningen. Öppen 24 timmar om dygnet. Lätt avsides men snabbt promenerat från Liverpool Street Station. Jag hamnade här på brunch med Åttaåringen när en av hennes kompisar kom på besök från Sverige.

Är det lite turistigt? Ja jo lite kanske. Fast himla trevligt ändå. Vi trängdes med en möhippa, dejtande par och en långsittning som såg ut att fira mormor i familjen. Rätt högljutt och märkligt vald bakgrundsmusik för en brunch om jag ska vara en smula kritisk. Ett hett tips är att den lilla baren utanför (med 18-års-gräns) hade betydligt mer dämpat sorl.

Första gången jag äter anka och våfflor tillsammans.

Servicen var oklanderligt bra och uppmärksam. Det var ganska gott om barn på vår sittning. Så inte så stifft lunchtid även om klädkod förväntas.

Åttaåringen körde på ett betydligt mer klassiskt kort.

Det är inte superbilligt för våfflorna som är deras signaturrätt, men du sparar in en biljett till London Eye när du beundrar utsikten som faktiskt ÄR cool. Och barnen älskade hissresan upp och ner. Det går minst sagt undan!

 

På önskelistan: ett antal restaurangbesök (med barnen) i London

Mitt ”nyårslöfte” var att skriva en önskelista på restauranger som jag vill äta på i London under 2019. Det är väl bara att kamma till sig och leverera det då.

Om jag är inne i London med barnen tjatar de hål i huvudet på mig om att få äta på Honest Burger så det blir ju lätt att vi hamnar där (läs: alltid). Det ÄR ett bra ställe så klart men visst vill jag vidga vyerna lite mer. Nödvändigtvis inte med michelinmat. Snarare att jag lätt förälskar mig i snabbmat och annan komfortmat när jag är där. Min önskelista som jag har skrivit ihop är alltså på ställen som passar att gå ut och äta med barnen.

Din Tai Fung. De öppnade i Covent Garden så sent som i november. Hit vill jag gå med familjen av ren nostalgi. Vi har vart på deras restauranger i Hong kong, Singapore, Bangkok, Sydney och Melbourne. Har fortfarande inte kommit över sorgen om att vi inte var på deras restaurang i Peking när vi var där som hastigast. Det är alltså dim sums och dumplings på menyn. Oklart vad som är glutenfritt här men jag ska försöka ta reda på mer.

Dishoom. Här hoppas jag på smart uppdaterad indisk mat. Finns på ett flertal ställen i London. Menyn är så oss! Tror att barnen verkligen skulle gilla att äta här och det finns även gott om glutenfria alternativ.

Duck and Waffle. Här har vi redan en bokning fixad som är i mars. Vi ska bruncha med en av barnens kompisar från Sverige. Kanske turistigt men det känns kul att prova Londons högsta restaurang med två spralliga sjuåringar. Tänker våfflor till barnen och en eftermiddagsdrink till mammorna. Och hello utsikten!

The Drapers Arms. En klassisk gastropub i Islington som är på sjätte plats på den här listan. De första fem har vi ju redan ätit på så det är bara att jobba vidare med pubarna som är på 6-10 plats.

Grom. Säljer italiensk gelato vid Piccadily. Alla strutar etc är glutenfritt. Klart vi ska dit!

 

Shopping + mat = London

Kent: lunch på the Sportsman

Redan när maken tackade ja till jobbet här i England (vilket var typ förra vintern) bestämde vi oss för att vi skulle luncha på the Sportsman när vi väl var på plats hela familjen på sommarlovet.

Det gick ju sådär. För det är ALLTID fullbokat. Men jag lyckades knipa ett bokning för två till vår bröllopsdag som är 29 november. Trots att det var en mulen dag mitt i veckan var det fullbokat när vi kom.

Varför är det svårt att få bord? Kanske inte enbart för deras michelinstjärna. Det finns oändligt många stjärnprydda restauranger i England. Kanske för att de tryggt äger första platsen på listan för Englands bästa gastropubar. I britternas ögon är det kanske än mer prestigefullt.

De andra pubarna på den här topplistan som vi har vart på har inredningsmässigt vart väldigt uppfixat. Det som kanske är lite oväntat är att Sportsman inte alls har lagt något krut på att fixa inredningen. Min första tanke när jag satte mig ner var att jag hamnat i en värmestuga i fjällen. Här är det lite trött furupanel på väggen och pappersservetter framdukat. Inget extra piff eller linnedukar.

Men.

Det ÄR ett härligt mottagande här. Lite spartanskt beställer du maten vid baren när du kommer in. Många gäster var uppenbarligen här för att fira något. De har endast ett bubbel på glas – men för tio pund får du ett generöst glas Taittinger (vilket många verkade börja sin lunch med). Väldigt charmigt att hänga med alla andra gäster i entrén där du även läser dagens meny på väggen. Det är mycket fisk och skaldjur från havet intill.

Menyn är helt i min och makens smak. Vi hade inte riktigt tid med deras avsmakningsmeny eftersom vi skulle hinna hem och hämta upp barnen från skolan så vi körde på en relativt snabb tre-rätters. Ostron är populärt att börja med här men det fixar jag inte riktigt på fastande mage. Jag hade inte ens frukost i magen för att kunna njuta så mycket som möjligt av maten.

Vad vi åt?

Min förrätt med färsk krabba, morot och hollandaise var inte alls som jag hade tänkt mig. Smakmässigt trevlig men kanske med lite väl snäll smak. Rätten kom ut i en skål som en coleslaw utan textur. God men jag blev inte bensvept. Något krispigt bröd eller liknande hade passat till.

Varmrätten? Åh! Så bra! Den här typen av vällagad mat ger mig hybris däremot. Perfekt kyckling. Ljuvlig tryffelsås. Fin smakkombo med en skiva färsk korv och purjolök på tallriken. Oklanderligt bra potatis. Det är precis det här som är grejen med gastropubar. Maken var nöjd med sin fisktallrik.

Ett tag övervägde jag att skippa efterrätt. För jag var så himla mätt. Men efter ett andra glas bubbel och lite betänketid fanns det kanske lite plats. Och det är BRA efterrätter här.

Precis när vi tänkte betala och gå, kom den trevliga hovmästartjejen ut med en liten extra efterrätt med ljus för att fira vår bröllopsdag. Så rart!

Det här var en väldigt prisvärd lunch. Trevlig och verkligen avslappnad miljö. Nästa gång tar vi med oss barnen så att vi hinner njuta av avsmakningsmenyn!

Englands bästa gastropub 2018.
Krabba, morot och hollandaise.
Full poäng för deras varmrätter.
Episkt för att använda ett slitet uttryck. Varm chokladmousse med salt karamellsås i botten. Toppat med en kula mjölksorbet.
Glass med färskost. Päron. Maräng. Smulad ingefärskaka.
En rar hälsning från köket.