Tre tjejer i köket

Dag tre på vår höstlovsvecka i Italien blev en lång dag i bilen. Vilket inte gjorde så mycket eftersom vi hade en liten temperaturdipp ner till 17 grader. Denna dag så hade vi tagit sikte på Polignano a Mare som jag verkligen rekommenderar. En fantastisk liten stad! Gång på gång fick jag lust att nypa mig i armen för det var så overkligt vackert i gränderna.

Vi hade bokat vår övernattning hos B&B Dei Serafini. Receptionen ligger vid ett litet torg och öppnar runt fyratiden. Vårt boende var en galet cool trevåningslägenhet som låg ett par minuter bort i en annan gränd. Frukosten slutligen serverades på ett café i en helt annan gränd. Så logistiskt är det lite pyssel att bo här. Bilen ställde vi faktiskt ett par hundra meter bort. Mest för att det var pådrag med en stor begravning vid kyrkan som hindrade all trafik under ett par timmar.

Från början hade vi tänkt att äta på Leos Braceria som vadar i goda rekommendationer med anledning av sina kötträtter. Men så är det ju det här med att synka fem olika mat-och-sov-klockor med de italienska öppettiderna. Vi hann alltså inte vänta på att de skulle öppna för kvällen och chansade därför på L’archibugio Antipasteria som var nära vårt boende.

Vad. Vi. Åt.

Våra barn hade vi det här laget insett att antipasti är meningen med livet och blev inte besvikna på deras utbud. Vill du ha någon form av fingervisning om vad man ska äta här så är det att man måste spara lite plats till vamrätterna – för det gjorde knappt jag. Jag hann gå in i antipastiväggen långt innan! Det grillas nämligen kött i en vedugn i den här lilla restaurangen som är gudomligt gott.

Husets röda vin var magiskt och när notan kom så var det faktiskt ett helt ok pris för alla tallrikar vi tömt. Det var barnvänligt och  fin service – så jag skulle gärna upprepa samma middag här en gång till. Ja så vill jag tillbaka till Polignano a Mare igen. För jag är verkligen inte klar med denna lilla kustpärla.

När vi lämnade Francaville De mare bakom ryggen så var det för att fortsätta söderut. Vi stannade till och fikade i Rudi som är en söt liten stad. Dock bodde vi senare i Peschichi vilket var ett riktigt guldkorn på resan. Vi hade fått info i förväg om att det kunde vara knepigt ta bilen hela vägen fram till Al Castello där vi bokat rum. Vi lyckades  (tack maken!) och det var på millimetern mer än en gång i gränderna på vägen dit. Regel nummer ett när man bilar i Italien är onekligen att hyra en så liten bil som möjligt…

Al Castello ligger högst upp på höjden i Peschichi. Dessutom hade vi ett rum högst upp som gav oss magnifik utsikt över havet. Det var för kallt denna dag för att bada nere vid stranden men det var å andra sidan en bra aktivitet att motionera barnen upp och ner för trapporna till stranden. Nej det här är inget tillhåll för er med barnvagn, här behöver man barn som självmant klättrar i de branta gränderna!

Det var den här kvällen som vi förstod grejen med bruchetta. Vi hade hamnat på en liten restaurang  för lite eftermiddags-småplock för att hålla familjemedlemmar på fötterna til en senare middag. Vi blev serverade det godaste brödet med de godaste tomaterna och med den godaste olvioljan toppat med flingsalt. Just det här är jag så himla svag för – att serveras enkla arrangemang – men med de bästa råvarorna. Jag skäms för alla usla bruschettas jag har ätit här hemma! Men vet å andra sidan hur jag ska använda de dyraste tomaterna på Coop i fortsättningen.

Vi åt senare middag på Da Peppino. Det här var precis vad vi längtat efter! Rustik italiensk husman utan krusiduller i en mysig vardagsrumsmiljö.  Barnen åt pasta så att de  knappt kunde få efteråt.  Maken älskade sin helgrillade fisk. Restaurangen har en liten brokig “hall of fame” på väggen om du är nyfiken på vilka som har ätit här, jag noterade att Viktoria Silverstedt varit gäst här och även en ung Leonardo Di Caprio.

Frukosten på hotellet morgonen efter var bra. Vi hann alltså inte äta middag på hotellet men deras meny såg lovande ut och jag kan bekräfta att det doftade ljuvligt från köket när vi passerade på söndagkvällen. Peschichi var ett trevligt stopp – och jag kan tänka mig att åka hit igen!