Vi har förmånen att kunna fiska kräftor alldeles i närheten av mammas föräldrahem nere i Blekinge. En ynnest, har jag förstått på senare år. Jag är uppvuxen med kräftfisket och när jag var yngre förstod jag inte riktigt vilken unik möjlighet det är att ha en sjö att fiska i. I sjön finns flodkräftor och tillgången varierar förstås lite från år till år. Förväntningarna inför varje års fiske är däremot alltid skyhöga! =) Inte nog med att vi filosoferar om var burarna ska sättas, vi för ett litet krig båtarna emellan (vi är uppdelade på två båtar och inget i världen kan ändra på den fördelningen!).
Fredagskvällen innebär att burarna ska agnas på, vi ror ut på sjön och sätter burarna enligt konstens alla regler och när vi är klara avslutar vi med att äta en hel burk Bullens korv kokt över öppen eld på berget vid bryggan. På lördagsmorgonen ringer klockan långt innan tuppen har vaknat och när vi sitter i bilen på väg till sjön är klockan fem. Det gäller att få upp burarna innan det blivit ljust, för när det ljusnar finns det risk att kräftorna tar sig ur fångenskapen. I lördags regnade det. Det spöregnade. Himmlen öppnade sig och vi satt till slut och bara gapskrattade i båten. Dyngsura. Genomblöta. Inget var torrt, inte ens underkläderna. Trots regnkläder. Den där magiska synen av en spegelblank sjö med lätt morgondimma gick vi miste om i år. Trots regnet var det lika spännande som vanligt. Hela grejen med kräftfisket är den där spänningen när vi lyfter upp burarna. Den första buren innehöll fyra kräftor och sedan tog vi upp en med sju i. Det märktes ganska snabbt vilka ställen som var tursamma, för antingen var det gott om kräftor i burarna eller så var det tomma. Vi lyckades hitta alla burar på första försöket och det tillhör inte riktigt vanligheterna (för även om vi försöker hålla räkningen och se ut riktmärken är det alltid något flöte som gömmer sig någonstans). Totalt fick vi runt 100 kräftor, men efter att ha kastat tillbaka några små stackare blev fångsten 64 stycken. Inte så tokigt.
Någon fotografering var inte att tänka på när kräftorna togs upp i mastodontregnet, men däremot blev det några bilder från fiskets första del.
Burarna agnas med sill.
En stilstudie i konsten att agna en kräftbur.
Lillebror lägger i den sista buren.
“När man fiskar kräftor får man ha hur fula kläder som helst på sig”, brukar jag säga.
E och jag poserar i aktern.
Korven smakar aldrig så gott som efter en tur på sjön.
Diskhon full med kräftor.
Nykokta och fantastiskt goda.
När kräftorna är fiskade ska de kokas. Det är ingen angenäm uppgift, men oh boy vad goda de blir!
Mor Sveas kräftlag, 30-40 normalstora kräftor
3 liter vatten
1 dl grovt salt
3 sockerbitar
20 hela dillstjälkar med kronor
Gör så här:
Skölj kräftorna väl och låt dem rinna av i ett durkslag. Koka upp vatten, salt, socker och dillstjälkar. Ta upp dillen och låt lagen stormkoka när kräftorna läggs i och lägg tillbaka dillen överst i grytan. Lägg i kräftorna i omgångar, så det inte är någon risk att lagen svalnar. Koka kräftorna i 10-12 minuter och låt dem sedan svalna i lagen.
Receptet är taget ur boken “Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” av Ann-Mari Williamsson. Och mor Svea var min mormor!
För den som vill fördjupa sig i ämnet kräftor rekommenderas boken “Våra älskade kräftor – från bur till bord” av Magnus Fürst och Kerstin Törngren.
