Vi har vart på The Star Inn Harome tidigare. För nio år sen! Sen ytterligare en gång som aldrig blev ombloggat. Men helt klart så har det gått ett par år sen sist. Så kul att vara här igen!
Star Inn Harome hade en michelinsstjärna 2002-2011. Sen gick det ett par år och förra året fick deras kock Andrew Pern den tillbaka. Välförtjänt tycker jag – för vid vårt besök så var allt oklanderligt och framför allt f-a-n-t-a-s-t-i-s-kt. De är även på plats nr 3 på listan över Englands 50 bästa gastropubar. Jag tycker om tonen på menyn som beskrivs som ”modern yorkshire” med fokus på lokala råvaror i säsong. Det här gör de nämligen mycket bra.
Inredningsmässigt är det riktigt rustikt. Huset är 600 år gammalt! Man kan äta i en liten finare matsal som nedan eller i den rustika pubmiljön. Det finns även en mysig lounge uppe på vindsvåningen. Det går även att sova över i ett av de nio rummen i huset rakt över vägen. Jag skulle lätt kunna bo och äta här i ett par dagar.
Notera ölsejdlarna i barens tak. De är personliga och respektive ägare får komma och dricka gratis hur mycket de vill på sin födelsedag. Bartendern log roat när han berättade och nämnde att det brukar vara uppskattat. Vi började förresten med en pint i baren. Här finns Yorkshire Pale på tapp som nu är en ny favoritöl för mig.
Spana även i detaljerna på trämöblerna när du är här. Här och där ser du en liten mus inkarvat. Det är signaturdetaljen för möblerna från hantverkaren Robert Thompson som finns i York.
Första gången vi åt lunch här orkade vi inte med någon efterrätt. Så vi la om strategin denna gång och valde två förrätter vardera som lunch med hopp om plats för något extra. Strategin höll väl ut. För det är ”yorkshire portions” som gäller här så klart. Jag valde en liten risotto att börja med. En underbar kreation som inkluderade hyvlad svart tryffel, pärlhöna, gula kantareller och grönkål. Fantastiskt god!
Det brittiska köket gillar att servera nybakad blodpudding med en tvist. En liten detalj är att i brödkorgen fanns bland annat ett rustikt rågbröd smaksatt med just tärnad blodpudding. Faktiskt inte dumt alls. Maken åt en förrätt med en skiva grillad blodpudding, stekt gåslever, vattenkrasse och äppel-och-vanilj-chutney. Ja fint så.
Min andra förrätt – dubbelt bakad ostsufflé. Inte på vilken ost som helst utan ”Stinky Bishop” som jag har sprungit på tidigare på brittiska restaurangmenyer. Prova osten om du får tillfälle! Smaken på sufflén är otroligt välbalanserad och den är gudomlig att äta med sötsyrlig rödlöksrelish, pocherade päron, krispiga grönkålschips och kanderade valnötter. Förlåt om jag svär men fy fan vad gott. Tror faktiskt att det är första gången jag svär i matbloggen!
Maken och jag har lite olika smakpreferenser. Till exempel så gillar han kalvbräss. Här serverades den oklanderligt som förrätt med pilgrimsmusslor. Snyggt dessutom.
Jodå. Det blev efterrätt. Min äppel-och-rabarberpaj serverades med honeycombglass. Paj blir inte bättre än så här!
Vad maken avslutade lunchen med? En variant på apelsinkaka serverat med kolasås. Den krämiga glassen hade en tvist med rostade havregryn som höll ihop alla smaker fint.
Ja jag rekommenderar verkligen att äta här. Servicen var minst sagt grym. Personlig inte minst. Jag glömmer inte den omtänksamma bartendern som mötte upp den gamle mannen i dörren med ”I didnt see you last sunday”. Sen fick han berätta om sitt senaste läkarbesök. Ja här är det verkligen omtänksamt från början till slut.
Vi fick även reda på att de har öppnat en restaurang i York. Så i ren hybris så åkte vi dit två dagar senare. Mer om det en annan dag!
Englands bästa gastropub 2018.
Krabba, morot och hollandaise.
Full poäng för deras varmrätter.
Episkt för att använda ett slitet uttryck. Varm chokladmousse med salt karamellsås i botten. Toppat med en kula mjölksorbet.
Glass med färskost. Päron. Maräng. Smulad ingefärskaka.
En rar hälsning från köket.
