Tre tjejer i köket

En av fördelarna med att bo i Stockholm är det stora utbudet av matvaror. Vilken udda ingrediens som helst går att hitta i en liten specialbutik om den inte finns i den vanliga mataffären. Det är en ynnest för matnörden.

I veckan visade det sig dock att den enklaste och mest husmanskostiga delen på grisen, skinksteken, är så gott som omöjlig att få tag i. En helt vanlig skinkstek med ben och svål. Min stekjakt började i halvstora matbutiker, med i övrigt bra charksortiment, och utvidgades till stormarknader utanför stan utan framgång. I Hötorgshallen kunde köttmästaren erbjuda en vakumförpackad och benfri skinkstek som inte alls föll mig på läppen. En stek med ben kunde jag få om jag beställde ett par dagar i förväg. Det är väl visserligen överkomligt, men jag var sent ute och vill dessutom kunna vara spontan. Och sedan tog min ork slut; det är möjligt att jag hade lyckats bättre i någon av de andra saluhallarna.

Bilden är lånad från www.kottmastarna.se

2000-talets grisar tycks inte ha varken ben eller svål och jag fick minst sagt förvånade blickar som svar när jag framförde mitt önskemål. Jag äter inte svålen, men smaken den och benet ger när steken ligger och småputtrar i grytan i ett par timmar är oslagbar. Dessutom innebär det ju att jag inte behöver använda lika mycket fett i grytan.

Nu blev det ingen skinkstek på valdagen som jag hade planerat och jag kan inte låta bli att fundera över hur det kan komma sig att det är så mycket enklare att hitta nöt- och lammkött i butikerna. Och varför det nästan bara är färs och kotletter som säljs från grisen.